Vagabonds reseskrivarkurs med en deadline

För ett par helger sedan gick jag på en fantastiskt rolig kurs. En helg där jag fick lära mig massor av nyttigt. Jag pratar så klart om Vagabonds reseskrivarkurs på Egmont i Solna, Stockholm. Lite halvt nervös kom jag in till en ganska steril och avskalad lokal, där jag möttes av andra exalterade kursare. Det hade kommit folk från alla delar av Sverige, men även utomlands ifrån. Vagabonds egna redaktörer höll i kursen, vilket var uppskattat. Sista dagen kom även Pernilla Sjöholm och föreläste om "att skriva och fota". Under helgen fick man en hemuppgift. Man skulle skriva ett minireportage och vår deadline var senast söndag morgon. Åkte genast hem och började knåpa på en story, men det stod helt stilla uppe i knoppen. Hur skulle man knyta ihop den här med rätt ingress, vinkel, röd tråd och cirkelkompesation? På söndag eftermiddag delade vi upp oss i olika grupper och gav feedback åt varandra. Kändes extra roligt att få det av redaktörerna själva. Mitt minireportage blev mer som en krönika. Nedan kan ni läsa vad jag skrev. Jag har ändrat lite efter den feedback jag fick!  

Kontrasternas Stockholm

Ett myller av stressade själar springer nästan över varandra för att hinna med tunnelbanan. En syn som inte alls är ovanlig här nere i Stockholms undre värld. Tunnelbanan- en plats av kontraster där hudfärg, ögonfärg och bakgrund blir till ett. 

Ståendes på perrongen, hörs plötsligt ett dundrande ljud. Källarlukten försvinner och tunnelbanan susar förbi, samtidigt som håret flyger rakt upp mot de bländande lysrören i taket. Jag blir bortmotad av ett par yngre killar som skrattar åt varandras skämt, och pratar om hur grym kvällen kommer att bli på festen de är på väg till.

När jag äntligen får kliva på, möts jag av en unken lukt av svett och parfym. Kommer snabbt på andra tankar när jag ser en hund ligga på det kalla golvet, blöt av regnet. Kan inget annat, än att tycka synd om den. Hunden byts ut mot en vacker kvinna, med blodröda läppar och hår som säkert har tagit en evighet att få till. Lite halvt imponerad, tar jag en klunk av min heta cappuccino som har en eftersmak av kryddig kanel. Jag torkar av ett vitt skum från överläppen.

Som alltid, sitter jag i mina egna tankar och gissar vilket land mina medpassagerare kommer ifrån. Kanske som ett tidsfördriv, eller bara ett rent intresse. Som tur var, ringde hennes telefon.
- ¡Hola guapo! ¿Qué tal?
Kände mig nöjd att jag hade gissat rätt, och tog en klunk till. Dörrarna öppnades med ett ryck och in kom ett par musikanter med en varsin gitarr i handen. Uno, dos, tres, räknades högt och vips fick man underhållning den sista biten hem. En gammal dänga av den franska romer-gruppen Gipsy Kings spelades inövat. Det fick mig att drömma mig tillbaka till senaste resan som gick till Spanien. Med ett trevligt minne blev jag genast på bättre humör och la en femma i en mycket välanvänd kaffemugg. Tittar ut genom fönstret på ett grått och mörkt Stockholm. Märker knappt skylten med ”Ropsten”, då jag är kvar i mina dagdrömmar om varmare breddgrader. Min slutdestination är ett faktum och lämnar min plats med ett lugnare inre.

Vid pennan: Louise Andersson