Så mycket elände..

Efter alla flitiga och duktiga motionärer som jag ständigt läser om på Facebook- fick mig att gå till gymmet idag. Jag har tränat alla olika slags träningsformer och jag mår så himla bra utav att träna. MEN- jag har ingen självdisciplin! Jag är en riktig periodare och blir väldigt lat mellan varven. Jag tog tom med mig träningskläder till Turkiet för att jag trodde att jag skulle gymma någon dag- haha vilket skämt!!! Det jag gjorde istället var att glufsa i mig hur mycket mat som helst och drack vin så man riktigt jäste inombords... Nu ser jag typ gravid ut, även fast jag inte är det- katastrof!
Jag tränar på SATS stadion och där finns även ett minisats för de allra minsta. Då kan man lämna in sina knoddar i max 1,5 timme. Jag har försökt att lämna in Neo flera gånger men han har inte riktigt känt sig trygg där. De har ropat upp mig minst 2 ggr i högtalaren varje gång- så lusten på att träna har inte varit på topp. Men det var länge sen nu och idag tänkte jag försöka igen. Neo tyckte det hade blivit hur roligt som helst och försökte få kontakt med alla barn som var där samtidigt:0)) Så nu har jag inga som helst ursäkter... ;0)

När jag stod på trampmaskinen så låg det en Metro framför mig och nyheterna var på teven. Jag fastnade speciellt för ett reportage som handlade om den här 17-åriga flickan som hittades hängd i Skärholmen. Söder om söder är mina hemtrakter och det blir alltid lite extra känsligt att läsa om det då kan jag tycka. Den här tjejen vet man inte riktigt om hon hade blivit mördad eller om hon hade tagit livet av sig. Hon hade skrivit ett sms till sin pojkvän att han skulle få träffa henne i ett annat liv. Om det är så att hon tagit livet av sig- så undrar man ju varför? Varför tycker hon att livet, som hon fått är så tragiskt? Varför vill man lämna sina nära och kära? Varför mådde hon så dåligt, och varför såg inte hennes föräldrar, vänner, pojkvän, lärare detta? Förstå- hon hade hela sitt liv framför sig!!! Nu ska hon tydligen obduceras idag så man vet väl inte så mycket mer..
Jag tänker mycket, lite för mycket för mitt eget bästa ibland. När man har egna barn så är man ständigt orolig. Orolig för att man inte skall räcka till, orolig för att barnen skall bli mobbade, orolig att barnen inte skall känna sig trygga och älskade- orolig för ALLT! Men om man som förälder, hittar sitt barn livlöst... Kan man fortsätta att leva själv då? När mina barn blir tonåringar, så kommer jag göra allt för att få ett bra samtal hemma. Jag vet själv vilken idiot jag var då, och struntade i det mesta. Jag tänkte bara på mig själv och förstod inte varför mamma och pappa tjatade på mig. Jag ljög, rymde hemifrån, rökte, snattade, slogs... En mardröm helt enkelt! Min mamma försökte få ett bra samtal med mig men jag fattade inte. Mamma och pappa gjorde allt de kunde men det är svårt att prata med en vägg om jag säger så..

Ojoj vad jag skriver..
Det jag vill försöka komma fram till egentligen är 3 ord.

LOVE - PEACE - UNDERSTANDING

Ta hand om era nära och kära!
Fånga dagen och tänk positiva tankar!
Livet hänger på en skör tråd, som kan gå sönder när som helst...